Här ovan ser vi nuvarande vaktstuga. Den röda pilen pekar på en parkeringsplats. Kartbilden visar (se 2) att tidigare låg här ett bostadshus med en källare till höger (se A).

1: Grindstugan. X: Grinden 2: Bostadshus på 1800-talet 3: Stall, (nuvarande gröna garage) 4: Nitrobomullsmagasin (finns kvar) 5: Vedbod

Här ligger den gamla källaringången som fortfarande finns kvar. Se den undre blå pilen på kartbilden. Den övre blå pilen pekar på det höga taggtrådsbeklädda stängslet som inramade fabriksområdet.

Det första vi ser när vi kommit förbi vaktstugan är en stor öppen gräsmatta med gamla "syran", svavelsyra-
fabriken, i bakgrunden till vänster. Går vi sedan vägen fram passerar vi ett grönt hus som byggdes som stall 1894. På senare tid användes byggnaden som garage till lastbilarna. I tomrummet mellan grinden och garaget låg den mindre portvaktsstugan, se ovan.

Strax efter garaget kommer vi till ett vackert hus som byggdes ca 1890 till detoniklaboratorium och kontor. Huset byggdes om och fick tillbyggnader 1905. I slutet av 1900-talet användes byggnaden som kontor och expedition. Smyger vi sedan bakom knuten ser vi dörren till ett före detta lagerrum.

Nu går vi rakt ner mot fabriksbyggnaderna som finns kvar. Tittar vi till höger ser vi de gamla arbetarbo-
städerna. De är nu renoverade och fungerar som vanliga bostäder. Det större gula huset byggdes på det gamla laboratoriets plats efter den stora explosionen 1868. Det fanns plats för sex familjer på de övre våningarna, kontor, plåtslageri och snickeri i bottenvåningen. Det blev ombyggt omkring 1920, gulputsades och inrymde åter laboratorium och kontor i bottenvåningen och nu var bostäderna för högre tjänstemän. En familj på varje våning. Det röda mindre huset i trä byggdes samtidigt och har alltid använts som arbetarbostad. Läs Vintervikens "husförhörslängder här" och se vilka som bott här under verksamhetstiden 1865 - 1920.

När vi gått några meter så tittar vi till vänster i färdriktningen. Där syns en liten minnesplats för Alfred Nobel. Metalltavlan är uppsatt i bergväggen med texten; "En erinran av Alfred Nobels uppfinnargärningar och minnet av bolagets arbetare under trogen arbetsuppfyllelse här offrat sina liv lät Nitroglycerin Aktiebolaget 1930 uppföra denna minnestavla." Den här platsen var under många år dold av sly och buskage så det är inte många som kunnat se den tidigare. Vi är nu nere vid de gamla fabriksbyggnaderna och fortsätter in i det inhägnade området.

Här två bilder från olika tider då verksamheten ständigt flyttades till nya byggnader. Ofta på grund av explosioner och ibland av praktiska skäl. På bilden till vänster ser vi det vita huset med denitreringen av restsyror sammanbyggd med huset för koncentrering av svavelsyra. Ammoniumnitrattillverkningen och ett kvarnhus för salter på den högra bilden är från en annan tid men samma byggnader. Skorstenen som syns till höger på båda bilderna finns kvar. Det vita huset är samma byggnad vi ser på bildparet härunder.

Huset som syns bakom smederna kan vi se på bilden till höger ovan med de gamla fabriksbyggnaderna i förgrunden. Det här huset tjänstgjorde under verksamhetstiden först för denitrering av restsyror sedan för ammoniumnitrattillverkningen. Det behövdes då "extradynamiten" började tillverkas. Lägg märke till den stora kylanläggningen på den låga delen av huset. Bilden till höger är samma hus som nu blivit renoverat och den vita låga tillbyggnaden fått en röd träpanel.

Till vänster ser vi en gul byggnad i vilken kvarnen för ammoniumnitrat en gång stått. Där maldes nitratet till ett fint pulver som användes vid kruttillverkningen. Klicka upp bilden på Vintervikens egen ångslup till höger så ni får känslan av hur det var att vistas här förr i tiden. I bakgrunden syns all ånga, gas och rök som kom ur alla skorstenar och ventiler i taken på fabrikerna. Arbetsmiljön i Vinterviken var i högsta grad ohälsosam. Det var ammoniakgaser, svavelsyragaser som låg som en dimma i området. Ammoniumnitratkokningen skedde utomhus berättar "Gustaf Perkhoff" (f.d arbetare i DN 1975) och fick man den gasen i lungorna höll man på att nysa ihjäl sig.

Här till vänster ser vi en gammal tegelbyggnad med en gul låg tillbyggnad som från början tjänat som ångpan-
nehus med 3 st inmurade pannor, försedda med gnistrum och hög murad skorsten. Utbyggnaden mot maskinhallen innehöll en genomfart för den smalspåriga rälsen. På senare år användes byggnaden som laboratorium. Huset på bilden till höger byggdes 1887 och användes som lagerbyggnad och blev senare snickeri. Där snickrade man allt som behövdes för verksamheten samt emballagen för dynamittransporterna. Tillbyggnaden närmast kameran har tillkommit senare.

Till vänster ser vi "maskinhallen" som maskinhuset kallades förr. Det byggdes 1874 i tegel och gulrappades. Här installerades bolagets första ångmaskiner för värme och kraft till området. På 1900-talet försörjdes hela verksamheten med både värme och ljus då ett flertal ångmaskiner installerats. Ett tag hade matsalsbyggnaden tagits i anspråk för kokning av nitrocellulosa, därför inrymdes matsalen här. Senare användes byggnaden som verkstad. Där fanns traverser i taket och svetsutrustningar för olika reparationer och underhåll kvar ända in på 1960-talet. På bilden till höger ser vi gaveln, längst bort på "maskinhallen".

Här ser vi den gamla matsalsbyggnaden på bilden till vänster. Det var under storstrejken 1909 som Kungliga Svea Ingenjörskår kom dit och bevakade ordningen. Dom vaktade även grindarna till området, dynamitmagasinen och fabrikschefens bostad. Vid den här tiden var arbetsstyrkan ca 100 personer varav 15 var kvinnor. Ingenjörerna och förmännen fick "polismans skydd och befogenhet" som det hette. Det var inte lätt för arbetarna att klara sig under strejktiden då inte ens hälften av dem var med i någon fackförening.

I början av 1865 kunde äntligen utrustningen på pråmen flyttas över till Vinterviken. I början var Alfred Nobel tvungen att improvisera och använda dom byggnader som fanns för att komma igång så fort som möjligt. Mangårdsbyggnaden på bondgården blev verkmästarbostad, äldre bostadshus blev arbetarbostäder, den timrade ladugården blev den första "fabriken". Växthuset gjorde han till ett laboratorium. Det tog inte många månader innan nitroglycerintillverk- ningen kom igång igen. På bilden ovan ser vi en flygbild över Vinterviken när verksamheten varit igång en tid. Se rälsen (vid pilen) som går in i ladan. Tidigt i Vintervikens

historia förekom även arbeten som inte hade med sprängämnestillverkningen att göra såsom jordbruksarbete, höslåtter, potatisodling och en del trädgårdsarbete. Där hjälpte tillfälligt sysslolösa arbetare, liksom kvinnor och barn, till med arbetet. När Alfred Nobel kom hit till Vinterviken såg det nog i stort ut som det ser ut på träsnittet av A O Mankells tolkning av den första explosionen. Lugnt och fint med bostadshus, trädgård, växthus och ladugård. Nu är Vinterviken åter ett "vanligt" boställe och ingen industriverksamhet finns längre. De kvarvarande fabrikerna bebos eller används numera av konstnärer och bildhuggare.

Här har vi passerat fabriksbyggnaderna och kommit till vägen vid vattnet som leder mot Norra Udden, Rävudden. Om ni vänder helt om så låg huset för dynamitinpackningen på slutet av 1800-talet där det nu står ett ensamt sparat presshus. Det arbetet utfördes av kvinnor. Till höger ser vi dem posera utanför huset.

På bilden till vänster närmast kameran sitter de tre systrarna Larsson, döttrar till "Tvätt-Lasse" (arbetade i B-huset för tvättning av nitroglycerin som vi "går" förbi på sid 3). När patronerna kommit från presshusen bars dyna-
mitsträngarna in på brickor, dom syns på bilden och varje flicka fick ett visst antal brickor. Arbetstakten bestämdes av de sämsta. De flyhänta hade i allmänhet handarbeten med sig som dom sysslade med då dom väntade på den "sämsta" damen. Till höger ser vi den nya "salpetersyrafabriken" som byggdes på Rävudden. Det svarta huset bakom segelfartyget var ett lager för salpeter. Tvätt-Lasse var troligen Lars Larsson boende i Mörtviken och hade 9 döttrar och tre söner. Se sid 4 "Invånarna i Mörtviken".

En kartbild över saltpetersyrafabriken från förra sekelskiftet. Här ser man att spårvägsspåret går rakt genom fabriken och anknyter till de övriga byggnaderna och dubbelspår vid kajen. Sedan löper spåret vidare ut på udden.

49 Cisternen 51 Saltpetersyrafabriken i sten 52 Upplag av trä för bisulfat 53 Magasin i sten för salpeter 71 Skjul för syrablandning 78a Brandpost 80 Kajen 80a Ett våghuus 80b Elektrisk kran 81 Skorsten

Det finns nästan ingenting kvar efter industriverk- samheten som funnits här. Därför är det bäst att passa på när man ser något som kan härledas till någon gammal bild. På bilden till vänster ser vi cisternen som legat på berget, till höger om Salpetersyrafabriken på Rävudden. Den ligger nu nedanför Nauckhoffs hus strax före Nobels minnesplats. Den är det enda som finns kvar av industrin på Rävudden idag. På bilden till höger ser vi de kvarvarande järnfästena efter

cisternen en bit upp på berget. Vad de ljusa fläckarna vid järnfästena är för något är inte känt. Kanske någon syra som läckt ut då den var placerad där. Tittar man lite ner till höger syns ett järnstag ,se pilen. Vad staget tjänade till är inte känt. Det syns inte heller på någon av de gamla bilderna. Det sitter fler likadana järnstag och fästen i berget in mot viken i en lång rad på samma höjd men någon ränna eller liknande har inte kommit med på något foto från den verksamma tiden, så det är och förblir nog en hemlighet.

På bilden från 1914 till vänster är det fullt arbete med att tappa upp salpetersyra till nitroglycerin-
tillverkningen. Tappningen görs i den nya salpetersyrafabriken på Rävudden. Man ser glasbehållarna som syran förvaras i. Även det här arbetet var minst sagt hälsovådligt. Många arbetare dog i tidig ålder. På bilden till höger ser vi arbetet i full gång med in- och utlastning av produkterna som färdigställts i fabriken. Så här berättar "G Perkhoff" f d arbetare i Vinterviken (83 år, 1975 i DN) "Det värsta jobbet var att gå upp i salpetersyrafabriken och kontrollera att ventilluckorna låg på plats. Man höll en fuktad trasselsudd för näsa och mun men det hjälpte inte mycket mot den fruktansvärda gula rågasen. Fick man ner den i lungorna var det bara att kasta sig ut genom dörren så fort man hann. Sedan fick man ligga i en "pyrmotor" som drev ut gasen ur folks lungor. Där kunde det ligga 2 - 3 man samtidigt och rossla. Efter lungpumpningen fick man vila sig i ett svalt bergrum ett par timmar."

På bilden till vänster ser vi salpetersyrafabrikens två magasin och tre stora fina segelfartyg. Längst till vänster ser vi ett pumphus

till torkhuset för bomullskrut. Idag finns det ingen byggnad kvar på hela udden utan bara en ny liten brygga som ses på bilden till höger.

.

På bilden till vänster ser vi i förgrunden bara taket på torkhuset och det lilla pumphuset vi såg på bilden ovan. Här ser man i bak-
grunden även gyttret av fabriksbyggnader och röken i dalgången. Till höger har vi en dags-
produktion som ska lastas sjövägen. Det näst vanligaste transportsättet efter hästfororna. Vinterviken hade bra lastkajer och bryggor. Här syns att det var en hel del räls utlagd för att lätt och snabbt få de ibland stora lasterna ut till de väntande fartygen.

Till vänster ser vi en interiörbild från salpetersyratillverkningen. Salpetersyra var en viktig ingrediens vid nitroglycerin-
tillverkningen men spred, som gamla anställda berättat, en fruktansvärd gul rågas över området trots placeringen av fabriken ute på udden. På bilden till höger håller männen på att ta reda på ångande stenkolsrester ur ugnarna i salpetersyrafabriken. Det ser inte heller särskilt hälsosamt ut.

Till vänster ser vi hur vägen ut mot slutet av Rävudden såg ut då verksamheten var i full gång. Då var det räls på den väg vi på bilden till höger nu kan promenera på i lugn och ro. Det var mer verksamhet planerad ute på Rävudden än den sprängkapsel-
fabrik som byggdes men det blev aldrig mer än planer. Tydligen var det någonting längst ut på "udden". Vid tiden då fotot togs spärrar ett staket den rälsbelagda vägen ända ner i vattnet.

Här ser vi sprängkapselfabriken längst ut på Rävudden efter en explosion 1914. Den stod där ni nu ser sittbänken framför berget på bilden till höger. Där arbetade en fru Maria Tapper och hennes brorson Melker Frisk. "Här fylldes patronerna med "preposit", det vita pulvret man fick i koncentreringen av urin. Maria Tapper dog direkt vid explosionen, dom hittade henne faktiskt död uppe i en björk och pojken, Melker Frisk 16 år, hade kastats i en bergsskreva

av tryckvågorna. Räddningsmaterialet fungerade som vanligt inte, brandsläckarna var tomma, inga bårar fanns utan man bar den döda fru Tapper och gossen Melker som ännu levde på dörrar som hakats av. Melker var svårt skadad av glassplitter och träflisor men lär ska ha överlevt men dock mist synen helt". Allt detta berättat av G Perkhoff 83 år (i DN 1975). Jfr sidan "explosionerna" nedan (Gossen dog på sjukhuset dagen efter)

Här är laboratoriet utmärkt på en karta från 1910-talet. Längst upp

ligger pannhuset. Laboratoriet ligger avskildt bakom en ordentlig jordvall.

EXPLOSIONERNA

Första explosionen 11 juni 1868 i Vinterviken

Hanteringen med ren nitroglycerin var farlig och Alfred Nobel hade sedan 1863 försökt att få fram ett säkrare sprängämne. 1867 kunde han slutligen ta patent i Sverige, England och Amerika, på ett nytt sprängämne, "gurdynamiten" och "Nobeltändaren", en sprängkapsel

som innehöll knallkvicksilver. Den nya dynamiten hade dock sina brister och "svettades" ibland, vilket tydde på risk för en explosion. 1868 började gurdynamit att tillverkas i mindre skala, troligtvis i laboratoriet där det fanns ett rum för "förädling af sprängolja".

Här har J F Meyer gjort ett träsnitt av den stora explosionen sett från dalgången. Fotot ovanför är från sjösidan. I förgrunden ser vi förödelsen där laboratoriet låg. Vi ser även hur stor "brädhögen" är vid

sidan av huset där bara taket sjunkit ner på ena sidan. Tittar man noga på bilden ser man även vattenflödet rakt genom dalgången med två träbroar över. Dom fylldes snart igen och fabrikerna byggdes upp.

"Smällen" hördes över hela Stockholm och rapporter kom om krossade fönsterrutor ända inne i staden, på Götgatan, Stora och Lilla Nygatan, Operakällaren, Klarabergsgatan, Nya Kungsholmen osv. Stängda dörrar slets upp, gaslågor blåstes ut. Ända från Norrbro och Riddarholmskajen syntes det rökpelare stiga upp från trakten bortom Hornstull. Detta var och blev den största explosionen i Vintervikens historia med 14 döda.

Naturligtvis kom många nyfikna för att se på förödelsen så man måste placera ut poliser för att hålla dem på avstånd. Tidningarna skrev att ångbåtarna var fyllda med människor men fick inte tillstånd att närma sig olycksplatsen utan folk fick gå av vid Stora Fågelsångens brygga i sjön Trekanten. Både vanligt folk och mer officiella röster ville efter detta ha bort fabriken från Vinterviken och det skrevs många insändare i tidningarna.Källa:Christian Richette

Här ser vi ett träsnitt av konstnären A O Mankell efter den stora explosion- en i juli 1868.

Om man klickar upp bilden syns mer den idyll det var när Alfred Nobel anlade fabriken.

Den 17 juli 1868 var det dags igen. Nu exploderade träbyggnaden för beredning av nitroglycerin. Det var den f d ladugården som totalförstördes men inga människor blev skadade eller dödade. Kl 5,45 på morgonen väcktes många stockholmare av den kraftiga smällen och ett efterföljande dån. Det fanns inte många arbetare i området eftersom de bodde i staden. En rökpelare steg upp bakom Hornstull och folk antog att åter en explosion ägt rum i Vinterviken.

Bara några minuter senare hördes en ny smäll. Folk har hävdat att dessa explosioner var kraftigare än vid den tidigare. Dom hördes ända ut på Lidingö. Inne i stan krossades fönsterrutor igen vid Hornstull, på Slottet och på Kungsholmen. Man hittade omslagspapper från dynamit ända bort vid Liljeholmen. Sedan förekom det både större och mindre explosioner med jämna mellanrum under den verksamma tiden i Vinterviken. Totalt blev ca 50 personer dödade i olyckorna men inte lika många skadade.

Bilden till vänster är ett träsnitt av R Haglund från den stora explosionen i presshuset 26 maj 1874. Sammanlagt dog 12 personer varav 7 barn. Vid explosionen slungades brinnande plank och annan bråte omkring. Av de 12 omkomna arbetade 9 i presshuset. En flicka som var på väg till presshuset omkom. Det låg ett ångfartyg i viken och där antändes 2 salpetersäckar på fartygsdäcket och snart var hela fartyget utbränt och två arbetare dog. Då ångfartyget brann spred vinden elden vidare så att både nitreringshuset och packhuset antändes. Överlevande arbetare hann dock få undan nitroglycerinet som tappades upp i såar och bars ner och tömdes i vattnet.

På bilden till höger ser vi hur det såg ut efter explosionerna i presshusen efter att pallisader byggts mellan varje hus. Den 26 januari 1875 klockan 8,07 exploderade presshus nr 7. Fyra stycken arbetade i varje "presshydda" som husen ibland kallades. Vid den explosionen dödades fyra ungdomar varav tre var tonårsflickor. Pojken var

äldst, 20 år. Bilden här bredvid är troligen från en senare explosion 1905 då två presshyddor exploderade. Några uppgifter om skadade eller omkomna vid denna olycka finns inte. Då hade bestämmelser om att det endast fick vistas 2 man i varje presshus samtidigt, tagits i bruk. Detta för att spara människoliv och minska materiella förluster vid en eventuell olycka.

Gravstenen ovan finns på Brännkyrka kyrkogård efter explosionen vid nitroglycerintillverkningen 1906. I graven vilar de 4 offren från explosionen.

Här finns också en G A Pettersson, död 4 december 1922. Han arbetade i nitroglycerintillverkningen och undkom olyckan genom att uträtta ett ärende när det small. Hans önskan var att få vila med sina arbetskamrater.

Här ser vi området och överlevande arbetare några dagar efter explosionen den 2 maj 1906 då nitroglycerinfabriken "gick i luften" igen. Här låg den fabrik vi kommer att få se bilder på, högt upp bland kullar och berg på nästa sida, Djävulsudden. Nitroglycerinfabriken exploderade även 1905. Samma år som snickerifabriken exploderade 1893,

blev nitroglycerinfabriken åter helt förstörd. Det var här som bl a förmannen L E Ihrstedt som vi kan se från bilden vid "koncentreringen av urin" på sidan Djävulsudden, omkom. Läs mer om explosionerna, polisutredningarna, domarna och bolagets egna utredningar som inträffat vid Vinterviken här.

VERKSAMHETEN GÅR VIDARE

Man gav inte upp efter explosionerna 1868. I stället gällde det att påskynda arbetet med att bygga färdigt den nyare och modernare nitroglycerinfabriken som påbörjats redan 1867. Nya byggnader uppfördes och andra anpassades för att få igång tillverkningen snabbt igen. Se förstoringen av kartan till vänster före explosionen från 1867 och efter återuppbyggnaden 1868 till höger.

Häst och vagn var ännu 1896 det vanligaste sättet att transportera sprängämnen på från Vinterviken. Så här såg det ut när transporterna gick på vägarna runt Stockholm. Längst bak på lastkärran satt en pinne med en röd varningsflagga. Det berättas att mötande "trafik" var bönder från bl a Tumba på väg till stans torg med sina grönsaker i "hästfororna". Det förekom även transporter med järnväg eller sjövägen

som var den säkraste. För järnvägstransporterna fanns särskilda bestämmelser enl Kungl Maj:ts nådiga förordning av den 21 oktober 1869 som innebar att mottagaren skulle hämta godset inom två timmar efter ankomsten och att det före vagn med explosiv vara skulle kopplas minst sex vagnar och efter minst två vagnar tomma eller lastade. Källa: Nitroglycerin Aktiebolaget 1864 - 1964.

Nästa sida "DJÄVULSUDDEN"