|
VAD GJORDE MAN I ...?
|
A- och B-HUSET
| 1874 antog bolagstämman ett förslag, upprättat av Alarik Liedbeck, att nitroglycerintillverkningen skulle delas upp i två olika hus. A-huset för "nitreringen" och B-huset för "tvättningen". Båda husen skulle placeras längre ut på södra udden. Av säkerhetsskäl skulle det sprängas en djup grop i berget så att A-huset skulle komma att ligga nedsänkt 2 meter. Det var ett flervåningshus av trä där den s k "tillverkningen" utfördes. Intill A-huset låg reservoarer med blykar, varifrån salpetersyran och svavelsyran leddes till A-huset. Beskrivning av hur tillverkningen av nitroglycerin gick till vid olika tider finns att läsa på informationslänken, Nitroglycerin på sid 3, hemsidan. På 1900-talet rann sprängoljan (nitroglycerinet) från |
A-huset i öppna trärännor och i en stor trumma - en riktig tunnel, där två män kunde gå raka - ner till B-huset som låg en bit längre ner i sluttningen. I detta tvätthus gick "sprängoljan" in i stora träkar s k kärnor, där den tvättades. Hur många som arbetade i A- eller B-huset av de anställda framgår ingenstans. Därefter bars sprängoljan i stora kannor för vidarebehandling, lite olika beroende på vilket år eller tillverkningsteknik det handlade om. Sprängmedlet förbättades och även tillverkningsmetoderna ändrades med åren. På bilden ser vi hur skummningen kunde gått till i början av nitroglycerintillverkningen. Bilden är från Nobels fabrik i Ardeer men tillvägagångssättet torde varit ungefär detsamma vid Vinterviken. |
Nitrolycerinets väg till moderna sprängmedel - DYNAMIT
År 1866 inträffade en rad olyckor vid transporter och lastningar av nitroglycerin och Alfred löste problemet:
| Nitroglycerin; Rent Nitroglycerin var det första sprängämnet som tillverkades och såldes vid Vinterviken. Men redan 1868 kom en ny lag som förbjöd försäljning av sprängmedel i flytande form då det inträffat en rad olyckor vid lastningar och transporter. Nitroglycerin tillverkades av svavelsyra, salpetersyra och glycerin. | Gurdynamit; Så hette den första dynamiten som Alfred Nobel fick patent på och som blev den huvudsakliga affärs- produkten i bolaget. Dynamiten /säkerhetskrutet tillverkades av nitroglycerin och kiselgur (en vit/grå mjölliknande jordart). Det var en rödgul, mjuk halvt plas- tisk fuktig massa som kunde formas till patroner för laddning i borrhål. Det fanns i 2 kvaliteter, nr 1 med 75% nitroglycerin och nr 2 med 64% nitroglycerin. |
Gummidynamit; Som var ett ännu säkrare sprängämne. Det var ett spränggelatin; som framställdes genom att blan- da nitroglycerin med bomullskrut (nitrocellulosa). Det öppnade vägen för en rad varianter av de s k plastiska sprängämnena. Olika konsistens, sprängverkan och explosionshastighet. Bommullskrut kan genom variationer i syrans sam- mansättning och styrka, temperatur, nitreringens varaktighet etc få olika egenskaper.1876 fick Alfred Nobel patent på "gelatinerad nitroglycerin" |
Extra Dynamit; 1879 lanserades spränggelatinet som Extradynamit och började tillverkas vid Vinterviken. Det nya sprängämnet hade ungefär samma egenskaper och sammansättning som den nutida extradynamiten och bestod av gelatinerad nitroglycerin med en tillsats av ammoniumnitrat och en ringa mängd kolpulver. Den 22 juli 1879 fick Alfred patent på 12 års tid och härmed var även namnet Extra Dynamit skyddat. Efterfrågan ökade och man byggde salpetersyrafabriken på Rävudden och 1891 invigdes svavelsyrafabriken. |
GELATINERINGEN
| I denna byggnad var på 1900-talet endast två man anställda, utöver förmannen. Deras arbetssysslor var att blanda i rätt mängd av de olika ingredienserna (se spalt 3 ovan) med "sprängoljan" i den så kallade Mc Roberts maskinen. Spränggelatinet eller "gummit" som det också kallades, forslades sedan till "bageriet" och knådningen. Källa:Therese Viberg B-uppsats i histora, 5 p 1997. Högskolan i Örebro. |
KNÅDNINGSHUSET/BAGERIET
| I knådhuset blandades ammoniumnitrat, nitrocellulosa (a) och spränggelatin i en avancerad knådnings- och blandningsmaskin, den s k "Universal" Werner & Pfleider-maskinen, I denna maskin knådades dessa högexplosiva ingredienser till färdig dynamit. Tidigare på 1800-talet utfördes knådningen för hand. Det kunde se ut som på bilden ovan med "oljebäraren" i bakgrunden och männen som knådar dynamiten för hand i blyklädda träkar. På 1900-talet arbetade fem arbetare och en förman i knådhuset. Deras arbetsuppgifter bestod av att tillsätta rätt mängd nitroglycerin och övriga ingredienser för blandning. Två man "vevade" ett rörverk upp och ner för hand, som rörde om i "degen". |
Blandningskärlet var fast. Det fanns tre "transportörer" anställda vid extradynamittillverkningen. De utförde transporterna mellan de olika husen då man inte kunde lämna sin arbetsplats hur som helst. Det mest krävande arbetet vid Vinterviken bestod nog av alla nödvändiga transporter. Källa:Therese Viberg B-uppsats i histora, 5 p 1997.Högskolan i Örebro. Interiörbilden är från dynamitfabriken Schlebusch där vi ser en oljebärare och knådare i aktion under 1800-talet. Det torde ha varit samma tillvägagångssätt i Vintervikens tidigare knådhus. |
PRESSHUSEN OCH PATRONERINGEN
|
Arbetet i presshuset fram till 1874 bestod av att man använde sig av handdrivna dynamitpressar som betjänades av två till fyra personer. Man vet att en man skötte pressningen av dynamiten. Kapningen och inslagningen av dynamitpatronerna sköttes av de övriga. Fram till 1874 fanns två eller tre pressar. Det utökades under året till sex pressar i en gemensam tegelbyggnad. |
Man vet inte hur arbetet tidigare fördelades i presshusen men inslagningen av patronerna kvarstod dock en längre tid. Det inträffade nya explosioner i pressarna. Då beslöts att det skulle det finnas högst två man i varje "presshydda" som husen också kallades och man byggde ett särskilt hus för inslagningen. Arbetsmetoderna i presshusen blev från 1879-80 rationaliserade och maskindrivna pressar installerades. Dynamitmassan pressades i patroneringmaskiner. Sprängämnet fylldes på för hand ner i en snedställd tratt. I maskinen fanns en horisontellt arbetande stor skruv som matade ut dynamitmassan genom ett munstycke. Som framgår av bilden, på arbetet i ett presshus på 1900-talet, på sid 3, vevades dynamitmassan ner för hand. Skruvens av- och påslagning sköttes manuellt genom en pedal på golvet. |
PARAFFINERINGSHUSET
| I paraffineringshuset paraffinerade kvinnorna ett papper s k "karduser" som var ett kraftigt brunt papper. Dynamitpatronerna slogs in i inslagningshuset av damerna. Därefter skulle varje dynamitpatron doppas i paraffin igen för att på så sätt förslutas och dynamit- |
patronen bli helt tät så inte fukt kunde tränga in under förvaringen eller transporterna. När detta arbete var färdigt skulle patronerna vidare till paketeringshuset där de skulle slås samman i ytterligare ett lager paraffinerat papper. Källa:Therese Viberg B-uppsats i histora, 5 p 1997. |
INSLAGNINGSHUSET
| Hit kom dynamitstavarna från presshusen på brickor, kapade i lagom storlek, för inslagning i paraffinerat papper. Se bilden på de kvinnliga arbeterskorna, sid 2. Sedan gick lådorna med de inslagna patronerna till paraffineringshuset för doppning och tätning. Ett fristående inslagningshus ses första gången på en karta från 1891. |
Tidigare utfördes inslagningsarbetet direkt i presshusen. I slutet av 1874 byggdes 7 nya små presshus längs södra stranden. De bemannades av 4 arbetare/-skor i varje hus. Inslagningsarbetet blev kvar i presshusen trots att styrelsen antog Alarik Liedbecks förslag 1874 att endast en till två man skulle arbeta i varje presshus. Källa:Therese Viberg B-uppsats i histora, 5 p 1997. |
PAKETERINGEN
| Det fanns mycket noggranna förordningar hur spräng- ämnen skulle hanteras vid förpackningen. När de inslagna dynamitpatronerna kom till paketeringen skulle patronerna packas i kartonger med ett kilo i varje. Dessa kartonger inneslöts ytterligare i paraffinerat papper. "Ett paket dynamit om ett kilo skulle inklusive de dubbla "karduserna" väga 1,024 gram" . Detta papper måste tillslutas så det blev helt lufttätt. På en plan järnhäll, uppvärmd genom varmvatten, lades de paraffinerade pappren ut och värmdes tills paraffinet smälte. |
Sedan slogs kartongen in i det varma papperet och ställdes ner i en avpassad låda där kartongerna skulle stå tätt bredvid varandra. När kartongerna svalnat förseglade paraffinet omslaget runt paketet så att det blev tätt. Kartongerna skulle också etiketteras. För att märka dynamitpaketen tog en "etikettpåsätterska" vid. "Vägerskorna" kontrollvägde dynamitförpackningarna och "dynamittransportörer" transporteras dynamiten till olika magasin. Det fanns också regler för hur mycket dynamit som fick förvaras i varje magasin eller annat förvaringsutrymme. Detta var helt kvinnornas göra. Källa:Therese Viberg B-uppsats i histora, 5 p 1997. |
DENITRERINGS- och EFTERSEPARERINGSHUSEN
| Denitreringen är den avdelning där restsyrorna bearbetas när nitroglycerinet är borttaget, det ska vara ordentligt avskummat. Här skiljde man svavelsyran och salpetersyran från varandra när nitroglycerinet var färdigt. Då fick inga glycerinrester finnas kvar. Detta var inte alltid fallet så den 2 juni 1907 exploderade denitreringfabriken. Fabrikschefen och ingejören Nauckhoff skriver; med den kunskap vi har idag om förloppet i nitreringen så sker den alldeles för snabbt.Glycerin innehåller spår av fett, som efter |
nitreringen emulgerar med den bildade nitroglycerinenet och hindrar det att så snabbt avskiljas. Hans förslag gick ut på införandet av ett eftersepareringshus för restsyrorna. Där kan dom förvaras i några dygn så all nitroglycerin avskiljes innan restsyrorna denitreras (särskiljes). 1881 byggdes en denitreringsanläggning för restsyror någonstans mellan snickeriet och nuvarande det s k Nauckhoffska huset. 1907 låg den på Djävulsudden. Svavelsyran skulle därefter återanvändas vid nitroglycerintillverkningen. Källa: Christian Richette* |
KRUTTILLVERKNINGEN
| Den militära sprängmedelstillverkningen skapade en stor marknad under 1800-talet. Huvudorsaken var att vanligt bomullskrut orsakade en kraftig rök. Den skymde sikten för skytten så det inte gick att skjuta andra skottet förrän röken skingrat sig. I andra sammanhang avslöjades det var han befann sig. 1888 lyckades Alfred lösa det problemet och han kunde lansera det röksvaga krutet som kallades "Nobelkrut" eller Ballistit. Framställning av krut är en mycket farlig process. Det inträffade svåra olyckor vid krutframställningen. |
I Vinterviken fanns en mindre byggnad för bomullskruttillverkning sedan 1875. Den låg mellan salpetersyrafabriken och glycerindestilleringen. När Alfred fått patentet på ballistitet, "Nobelkrutet" uppfördes 1889 ett fabrikshus på södra stranden strax väster om presshyddorna. Där gjordes en blandning av nitroglycerin och nitrocellulosa. Det värmdes och stelnade och maldes därefter till pulver. Tillverkningen började 1890. Redan 1898 överfördes den tillverkningen till Bofors kanonbruk och för ändamålet bildades dotterbolaget "AB Bofors Nobelkrut" i Bofors. Källa: Christian Richette* |
SPRÄNGKAPSELFABRIKEN
| I sprängkapselfabriken har man provat två metoder. Det var den farligaste produkt som framställts. Den var farlig både att framställa och använda visade det sig. Varför gjorde man sprängkapslar då? I det skede Sverige kommit in i före första världskriget, framstog svårigheterna att kunna skaffa sprängkapslar allt tydligare. Den engelska regeringen hade utfärdat exportförbud på tändhattar och någon inhemsk produktion fanns inte. Efter några veckors experiment fick man fram en tändsats som bestod av kupridiaminrodanat blandad med kaliumklorat som kunde användas för initiering (tändning) av dynamit. Lämpliga hylsor och fyllning av tändsatsen var därefter klart för fabrikation. Man hade som mål att få fram 1 500 till 2 000 st/dag. Den första metoden gick till så att en blandning av en sats, gjordes till en början i en glascylinder med tjocka väggar, som rullades fram och tillbaka över ett bord. För att få en tätare blandning använde man så kallade ventilkulor, som var av gummi och hade en kärna av bly. Huset som användes hade tidigare använts för tillverkning av praeposit som nu var nedlagd. |
Satsen i blandningscylindern med 1 200 gr, exploderade antagligen av att statisk elektricitet bildats och två människor dog. Man beslöt ändå att fortsätta med tillverkningen av detonatorer men planerade för en tryggare tillverkningsmetod. I enlighet med överståthållarämbetets resolution fick försöksfabriken fortsätta sedan förslag till nya anordningar kommit in. I den nya metoden blandades satsen i små, roterande trumlor av papp som var ut- och invändigt klädda med glanspapper. Trumlorna var uppställda i varsin nisch omkring 1 m djup och med en betongvägg på en halv meter mellan dem. På- och avslagning av trumlorna sköttes utifrån och ingen var inne i lokalen när blandningen skedde. Trumlorna var försedda med runda studsar som tömning och fyllning gjordes genom. Under blandningstiden var gummiproppar insatta i studsarna. Chargen var 200 gr i varje trumla. När blandningen var klar togs propparna bort med linor som sköttes utifrån. Trumlorna sattes igång igen och en färdig sats tömdes ner i en tratt i ett uppsamlingskärl av papp med glanspappersyta. I ett annat rum laddades 5 gr av satsen i varje hylsa. Det var vid borttagandet av gummipropparna som det exploderade. Trots betongväggen och de djupa nischerna så exploderade båda trumlorna, vilket visade satsernas oerhörda känslighet. Arbetaren Österberg fick ögonskador och ledningen beslöt att lägga ner den farliga tillverkningen. Källa: Dyno Nobel Sweden AB, Arkivet |
SALPETERFABRIKEN
|
Här framställdes salpetersyra för dynamittillverkningen. Man upphettade (chile) salpeter och svavelsyra och då bildades syraångor som leddes över till kärl där de koncentrerades till salpetersyra. Den nya fabriken låg på över 80 meters avstånd till bomullsnitreringhuset och 105 meter från (över vattnet) dynamitfabriken. Fabriken och golvet var byggda i sten och en våning var utan innertak. Yttertaket var av asfaltpapp på träpanel, takstolar av trä. Fabriken inrymmer koleldade murade ugnar, destilleringsappater, formar, blycisterner och m fl till fabriken tillhörande apparater. Förbränningsprodukterna leddes bort genom en hög murad skorsten.
Källa: Tarifföreningens Deligation i Sthlm. ÖKÄNT SALPTERSJUDERI vid Norrmälarstrand! Går vi längre tillbaka i tiden och platsen nuvarande Rålambshov, låg ett saltpeterjuderi där från 1767 till 1779. En kort men förfärlig tid. Salpeter var viktigt vid tillverkningen av krut och ända sedan Gustav Vasas dagar var framställningen noggrant reglerad. Urinindränkt jord, aska och kol var några av ingredienserna i sjuderiprocessen. Ett svårsålt jobb redan på den tiden och inte heller idag skulle "sjuderiprogrammet" på gymnasiet vara övetecknat. I detta ökända salpetersjuderi på Kungsholmen löste man rekryteringsproblemet med kvinnliga fångar som arbetskraft. Per Anders Fogelström beskriver i sin bok "Vävarnas barn" de utomordentligt vidriga förhållanden. |
SVAVELSYRAFABRIKEN
| Byggnaden bestod av 4 s k delar. En del användes för lagring av kol, det var den låga delen av byggnaden. I en annan del lagrades svavelkis, i en tredje, kisungnar för upphettning. Det fanns en tegelmur mellan den s k 3:e delen där ångpannan var ansluten till en murad kanal till skorstenen och en ångmaskin. Den var byggd några meter upp på berget bakom fabriken som syns på den övre av de två bilderna nedan. Den fjärde delen var belägen högst upp i den höga delen av byggnaden som hade två våningar. Där fanns de stora blyklädda kamrarna och koncentreringsapparater. Svavelkisen hettades upp i ugnar och leddes därefter till blykamrarna och kondenserades. Då bildades svavelsyra som kunde tappadas ur underifrån blykamrarna i glasdamejeanner. Dessa gick vidare till svavelsyrakoncentringshuset för koncentrering. Källa: Lennart Kellstaf Den övre bilden nedan är från tiden då svavelsyratillverkningen upphört. På den undre bilden ligger resterna av skorstenen och där syns tydligt det murade hålet för "gången" till fabriken. Ruinen kan ses bakom nuvarande "svavelsyrafariken". Hur den rivits går inte att lista ut då inga tegelstenar ligger spridda i området. |
AMMONIUMNITRATFABRIKEN
| När man började tillverka extradyna- miten behövdes ammoniumnitrat och därför tillkom ett tillverkningshus för ammoniumnitrat. |
För den tillverkningen inköptes ammoniumsulfat från Stockholms Gasverk, ur vilken ammoniak destillerades för att absorbera salpetersyra. Källa: Christian Richette* |
Vad är STUBINTRÅD?
| Stubin är ett ord som säkert alla hört. Man säger att någon har kort "stubin" och menar då att personen i fråga snabbt blir ilsken och då smäller det. Det kan man säga om stubintråd också, är den kort så kommer smällen snabbt. Förr använde man stubintråd för att detonera dynamit vid sprängningar. Nu änvänds koppartråd för elektrisk tändning |
Stubintråden var 6 mm i genomskärning och hade en hålighet på 2 mm som fylldes med svartkrut. Materialet man använde var hampa som var behandlat med tjära mot fukt då svartkrutet var mycket fuktkänsligt. Det fanns en tillverkare alldeles invid Vinterviken vid Liljeholmen (vid nuvarande T) som hette Liljeholmens Stubinfabrik. Källa: Lennart Kellstaf |