Arbetarna

Arbetsplikt: kallades laga försvar och innebar att varje arbetsför, som inte försörjde sig på annat sätt, var skyldig att ta tjänst. Annars räknades han som lösdrivare och kunde tas till fängelse, tvångsarbete eller krigstjänst. Lagen avskaffades inte förrän 1885. Den användes dock flitigt under tidigare århundraden. Våra fästningar och borgar t ex är byggda av nästan enbart "fångar" som varit lösdrivare eller dömda i domstol av annan orsak. Offentlig arbetsförmedling har funnits sedan början av 1900-talet. Tidigare var det i princip brottsligt att vara arbetslös.

Arbetsskyddsbestämmelser infördes först 1889. Tidigare var arbetaren helt utlämnad till sin arbetsgivare. En god arbetsgivare kunde ge sina anställda olika förmåner men det hörde nog till undantagen. Till ex de så kallade tjänstehjonsstadgarna innehöll detaljerade föreskrifter om hur hjonet skulle vara lydigt och göra som husbonden sade. Men detta gällde mer stora gårdar och i lantbruket.

ARBETSSTYRKAN 1865...

De första åren var arbetsstyrkan bara 8 personer; 1 verk-
mästare och 7 arbetare varav 6 bodde i Vinterviken. Det finns ingen direkt kunskap från den här tiden hur arbetet gick till. Troligt är att allt skedde under primitiva förhållanden, delvis utomhus och i skjul den första tiden. Direktöverinseende hade Alfred Nobel själv. De flesta arbetsuppgifterna har bestått av handräckning och förflyttning av stora kärl (höganäskrukor). De första åren framställdes enbart nitroglycerin.
Under åren fram till förra sekelskiftet växte arbetsstyrkan. 1868 var 32 personer anställda (5 kvinnor, 6 minderåriga, 1 pojke och fem flickor), år 1873 117 st, 1874 97 st och 1875 hade antalet stigit till 129 arbetare. Men bara ett fåtal var skrivna vid fabriken. År 1876 ökade de mantalsskrivna från 14 till 21 personer och det berodde antagligen på att arbetarbostäderna vid Mörtviken var klara för inflyttning. Det lär ska ha varit folk som vandrat ner från Dalarna men de flesta tillfälliga arbetarna var från Mälartrakten på s k "herrarbete". Efter explosionerna 1868 beslutade bolaget att helt inställa tillverkningen under de varma sommarmånaderna. Arbetsperioderna varierande även på grund av andra orsaker. År 1871 var verksamheten igång endast 30 veckor, 1877 i 12 veckor, 1892 i 31 veckor samt år 1905 i 36 veckor. Inte förrän vid 1900 erhöll fabriken tillstånd att dra in elektricitet i fabriksområdet. Tidigare hade belysningen bestått av speciella lykthus, små glasburar som hängde på utsidan av fönstren. Belysningen måste ha varit under all kritik. Många gånger under den

mörka årstiden fick arbetet avslutas före arbetstidens slut på grund av den svaga belysningen. Det blev elektriskt ljus i nitroglycerinfabriken, tvätthuset, inslagningshuset, paraffineringshuset, packhuset, fyra presshyddor, gelatineringshuset och dynamitblandningshuset. Elektriciteten framställdes i egna ångdrivna generatorer, vilka uppställdes i gamla stallet. Det var först 1912 som uppehållen begränsades till några dagar runt jul och nyår. Därav behovet av rörlig arbetskraft. Under de lediga perioderna sysselsattes den bofasta personalen med underhålls- och nybyggnadsarbeten. Vid sekelskiftet var arbetsstyrkan mer stabil och många var barnfödda i Vinterviken eller släkt med de andra arbetarna. I takt med att arbetsstyrkan ökade fick inte alla plats i husen vid Mörtviken utan dom fick bo i de nu utbyggda områderna runt Vinterviken t ex Aspuddden. Arbetet blev med tiden mer specialiserat och många yrkesmän anställdes som arbetade i verkstäderna som i plåtslageriet, en blylödare och i laboratorierna. I en arbetsrapport från 1875 så fanns det 2 maskinister, 2 smeder, 2 kopparslagare, 2 timmermän och en målare. 5 st ställningsbyggare för nya svavelsyrekoncen-
treringsapparaten, 3 st murare för putsningen av maskinhuset in- och utvändigt och 4 arbetare för att bygga skjul för kalk och tegel. Men fortfarande var många sysselsatta med transporter och handräckning av olika slag. Arbetskraften utgjordes då av kvinnor till en tredjedel, en arbetskraftsreserv som kunde utnyttjas vid behov och inga utomstående behövde anställas.
Källa: Christian Richette*

ARBETSPLATSFÖRHÅLLANDEN

Det finns inga bevarade handlingar från 1800-talet men ur fackföreningens tidning Förbundet 1914 kan man läsa; "Förhållandet mellan arbetare och bolagets ledande män hör till de mer idealistiska. Detta framgick i våras då ett nytt avtal träffades. Sammanträdena buro en kordial (hjärtlig/förtrolig SAO) prägel och bolagets företrädare Konsul Th. Casparsson, överingenjör Ad. Ahlsell

och ingenjören S. Nauckhoff, uppträdde med stor urbanitet. Det var icke det eljest vid sådana tillfällen så vanliga köpslående som upptog tiden, och därför utgör denna underhandling ett ljust minne." I samband med avflyttningen till Gyttorp framkom att två kvinnor varit anställda 48 år och en kvinna 51 år och fick ett avgångsvederlag på vardera 1 000 kr samt en pension om 75 kr/månad.
Källa: Christian Richette*

TVÅ ARBETARE BERÄTTAR...

Betr arbetarnas förhållanden och liv i Vinterviken kan man bara gå till intervjuer med arbetare från senare delen av 1900-talet. Dessa intervjuer ger bara en bild av hur dom upplevde sin arbetsplats runt sekelskiftet och. strax därefter. Det finns inget skrivet om hur förhållandena på fabriken upplevdes av kvinnor, barn och män från den tidigare delen av verksamheten.

G Perkhoff, 83 år berättar; hans familj bodde i "nybygget" Gula villan i Mörtviken. Både hans far och farfar arbetade vid fabriken. Själv arbetade han där mellan 1905-1920. Lönerna var låga för arbetarna och dom fick betala hyra medan förmännen bodde gratis. Innanför staketet i Vinterviken bodde ingenjörerna, de fem kuskarna och "Grind-Fia". Gustaf minns kusken Stenius som var så blyg att han lade mössan på golvet innan han gick in på kontoret. Man började sitt arbete kl 7,00 på morgonen och slutade kl 19,00 på kvällen. Det var en halvtimmes frukost, en kvarts kafferast och en timme middag. På rasterna sprang folk antingen hem eller stannade kvar och åt medhavd matsäck. Bryggaren från Münchenbryggeriet levererade varje vecka 80-90 liter svagdricka i tre stora kaggar, som förvarades kallt i en gammal nitroglycerinkällare i berget. Han minns att som-
martid fraktades dynamiten söderut på bolagets egna

båtar till Fittja där bolaget ägde en omlastningsbrygga. Han brukade få följa med och köpte då potatis och äpplen på Fittja Gård. På vintern fraktades dynamiten med häst- och oxforor som var en vanlig syn på vägarna kring Vinterviken. Första stoppet var kaféet Långpannan (invid Långbro Sjukhus). Nästa anhalt var Fittja Värdshus där man fick öl och smörgås. Sedan bar det av "ända" till Sorunda där man övernattade innan återfärden. Själva arbetsmiljön som G Perkhoff berättar om finns med lite här och var på hemsidan, som att det fanns gas över hela fabriken ....etc.
Källa: DN 1975 den12 november.

Anders Asplund, barnfödd vid Vinterviken berättar: Det var relativt bra sammanhållning i Vinterviken. Anledningen till sammanhållningen bland de anställda, var givetvis det ständiga hotet om explosion. Man kan knappast göra sig en föreställning om det längre, hur det kändes. Men det är klart, de som arbetar till exempel på Bofors och Gyttorp, de kanske har det fortfarande. Det var faktiskt så, att det var människoliv som hade gått till spillo. Risken fanns där alltid. Men det medförde kanske också ett slags kamratkänsla mellan de anställda, detta att vara utsatta för den faran. Det vet jag, för så fort som det hördes en stark knall var det alltid några i Gröndal som hade sina män i Vinterviken, som frågade: "Var det där det smällde?"
Källa: Christian Richette*

Så här såg det ut i Fittja när Gustaf Perkohoff kom dit.

FABRIKSLÄKAREN

Fabriksläkaren dr Böhme bodde i Gamla Stan men tog sig ut till Vinterviken då någon behövde hjälp. För mer akuta och yttre skador anlitade bolaget en fältskär vid namn E Lindkvist.

Gustaf Perkhoff som växte upp vid Vinterviken (född ca1890), berättar om doktor Böhmes besök vid fabriken .
Den fabriksläkaren vi hade då, han vågade ju knappt gå ut. Doktor Böhme, han bodde på Triewalds gränd 4. Han var så rädd när han kom till Mörtviken. "Oj, det skall väl inte smälla, det skall väl inte smälla medan jag är här?" Han var ju mer nervös än den som låg sjuk.
Källa: Christian Richette*

Fältskär E Lindkvist, var en låghalt herre som förenade fältskärsjobbet med en rakstuga på Brännkyrkagatan. När han fick bud, släppte han rakhyveln och satte i väg. Hans gumma fick raka färdigt. En god stund senare nådde han Vinterviken, linkande och flåsande med medikamentlådan hängande i en rem över axeln.
Honom störde man inte för småsår, inte.

Värst var det att ingen tänkte på de efterlevande vid olyckorna, tycker Gustaf. Aldrig en tanke. Inte ett öre fick dom. Ofta var det barn som blev sönderslitna t ex.
Källa: G Perkhoff, DN 12 nov 1975

SJUKHJÄLP FÖR ARBETARNA

I ett förslag till bolagsstämman år 1872 framförde Ludwig och Robert Nobel tanken på att inrätta en fond för åldrande arbetare. Det tillsattes en utredning men den gav inget resultat. Femton år senare, februari 1899 beslutade styrelsen om att inrätta ett system för sjukhjälp. Dagsersättningen från bolaget var 1 kr för män och femtio öre för kvinnor och vid vård i hemmet utgick 1,50 kr respektive 1 kr/dag. Den första tiden beslutade styrelsen om sjukhjälpen men år 1901 fick 1:e verkmästaren rätt att bestämma och avgöra behovet av utbetalning av sjukhjälp upp till 10 veckor.
1901 infördes en lag i Sverige om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet. I och med detta reglerades också förhållandena vid Vinterviken.

1905 fastställde den nye fabrikschefen G von Feilitzen ett "PM för fabriksföreståndaren". I det står att även hustrur och barn till anställda hade rätt till fri sjukvård och fri medicin men bolaget betalade endast kostnaderna för sjukhusvistelser för de årsanställda. 1906 beslutade bolaget att full lön ska utgå till förmän och anställda med månadslön vid sjukdom upp till 30 dagar. Därefter utbetalades 75% av lönen mellan 30-90 dagars sjukfrånvaro. Varade sjukdomen längre avgjordes löneavdragets storlek av styrelsen. I arbetsavtalet 1907 bekräftades förbättringar för ersättning vid olycksfall i arbetet även om bolaget noggrant reglerade att sjukvård endast gällde akuta åkommor. Men det finns belägg för att bolaget betalat ut kostnader för sjukvård vid sanatorium.
Källa: Christian Richette*

PENSIONER /UNDERSTÖD och BEGRAVNINGSHJÄLP

Den fond som Ludwig och Robert Nobel föreslog blev aldrig av som nämnts ovan. Pensioner och hjälp till sjuka gavs ändå. Dessa belastade istället bolagets kostnader. Den första uppgiften om utdelning av pension som finns 1888 avser en f d nattvakt som fått gå med anledning av "ålder och oförmåga" att sköta sitt jobb. Han fick 30 kr/månad. Vid bolagsstämman 1890 föreslog styrelsen att en understödsfond för arbetarna skulle upprättas. Det ansågs att en sådan fond skulle vara "både billigt och till bolagets fördel bl a för att "fästa" den gamla stammen af inöfvade arbetare". Men det blev först två år senare som 10 000 kronor blev avsatta av bolagsvinsten till en pensionsfond. Sedan avsatte bolaget mellan 5 000 kr och 10 000 kr varje år och 1909 fanns 90 000 kronor i fonden. Det var bolagsstyrelsen som formellt fattade besluten om vilka som skulle få pension och understöd. I praktiken fick alla pension men det betraktades inte som en formell rättighet och skrevs inte heller in i det avtal som träffats 1907. Bolagets uppfattning om pensioner och understöd kan ses i det "PM. för fabriksföreståndaren" som lämnades till von Feilitzen 1906.

Bolaget har inte åtagit sig någon slags pensionering af sina arbetare men då det svårligen kan undgå att lemna understöd åt ålderstigna och förtjenta arbetare, bör fabriksföreståndaren tillse att allenast ungt och kraftigt folk anställes.

Pensionsbeloppen varierade efter inkomst och anställningstid vid fabriken. Under 1900-talets första år uppgick pensionen till yrkeskunniga, t ex en smed, kopparslagare eller förman med 360 - 450 kr/år. Vanliga arbetare med lång anställningstid kunde komma upp i liknande belopp. 1905 höjdes förmånspensionerna och kunde uppgå till 600 kr/år och en arbetare kunde få 360 -480 kr/år. En kvinnlig arbeterska fick 300 kr/år i pension. Änkepensionerna varierade enligt samma princip. En förmansänka kunde få 120 - 180 kr/år medan de arbetarhustrur vars män omkommit vid explosionen 1906 erhöll en engångsersättning på 280 kr. Var den överlevande änkan hustru till en förman blev engångsbeloppet 480 kr.
Begravningshjälp. Första gången man kan se att begravningshjälp utbetalats är 1871. Något belopp finns inte angivet. Vid dödsfall som inträffat vid olyckshändelse bistod bolaget, förutom det lagstadgade beloppet om 60 kr för kostnader för grav, begravning och gravsten. Troligtvis utgick inte begravningshjälp annat än i speciella fall då man inte hittar någon sådan utbetalning förrän 1894. På 1890-talet började dock begravningshjälp bli mer allmän och till de avlidnas efterlevande lämnades 75 kr och i vissa fall högre belopp som för förmansänkor t ex. Det förekom att begravningshjälp gavs när änkor avled, dock mer blygsamt, mellan 30-40 kr. I tre fall har begravningshjälp utbetalats då arbetares barn avlidit.
Källa: Christian Richette*